Allt började med en bildlös annons..

Allt började med att en ponny i Boden sökte fodervärd, min pappa och min kompis mamma pratade i hop sig och tänkte väll ha det som en överraskning för mig och Rebecca, dock lyckades dom inte hålla det nå länge. Annonsen var bildlös och det var en 4 årig liten kille som var korsning emellan shettis/welsh. Men nog for vi allt och kikade på han. Det här var 2009..
 
Jag kommer i håg hur förväntasfull jag var i bilen på vägen dit. Minns det som igår. Väl framme, stod den lilla tjocka ponnyn i en hage på lösdrift, med en annan stor häst. Men söt det var han och kär i ponnyn blev jag direkt. Ville verkligen ha honom, det var något extra med honom jag inte förstod mig på.
Vi for dit en andra gång. Då skulle vi få prova rida honom. Sadeln gick inte på så det blev barbacka på en busig ungponny som inte varit riden på 1 månad. Hur skulle det gå? Det funkade välldigt bra ändå. Trots att han var pigg och ville springa. Men det gick. Något jag minns tydligt från den dagen var när vi skule tränsa honom, det gick inte. Ponnyn lös i stallet och gick absolut inte att tränsa.. Hemvägen därifrån, JAG VILLE VERKLIGEN ha honom! Var totalt såld i den ponnyn. Såklart är det Pluto jag pratar om! 
 
Veckan senare på Måndagen kom han, var ju såklart jätteglad hela dagen och kunde inte koncentrera mig en sekund i skolan. Det enda som gick i tankarna var att i dag kommer min och Rebeccas ponny! Sprang (bokstavligt) till stallet när jag kom hem. En ivrig, stressad, nyfiken ponny mötte upp mig i hagen när jag kom.
Kommer så väl ihåg när jag skulle ta in honom.. Ingen respekt hade han, sprang över mig.. När han var inne i boxen greps han av panik och var allmänt stressad. Så fort jag drog upp dörren till boxen pressade han emot en tills man inte orkade stå emot längre och sprang ut på stallgången. Men med lite hjälp av ägaren till stallet fick jag  till slut respekten av han och vi blev som kompisar. Han ville väl inte komma in från hagen när han hade mat kvar men hur lätt för en 10/11 åring är det att ta in en tjurig, UNGPONNY liksom? Han var välldigt rörig på gången när man borstade och pysslade med honom, men han började slappna av med tiden och kände sig allt mer trivsam med miljön i stallet. 
 
Första ridturen funkade hyfsat, så länge vi hade med sällskap gick allt superbra! Kommer i håg när jag och mina kompisar for ut med honom, egentligen förstår jag inte hur mina päron tänkte när dom släppte i väg mig på en FYRAÅRIG efter vägen med en kompis, lite bakut oså. Men kvar satt vi. Men situationerna blev inte alls bra i bland. Eftersom hans sadeljord inte gick runt och sadeln trängde på honom fanns det ju inget annat val än barbacka. Men sen fick vi en sadel av stallägaren som satt bra på honom, lite väl lång, men hellre att den sitter bra än tränger. Kommer i håg när allt gick så BRA! Travade fram och tillbaka efter vägen, utan hästsällskap, min lite äldre kompis Hanne var med. Så red vi på ängen och snöplumsade. Han älskade snön! Så skulle jag prova ta en galopp. Galopperade ca 5 galoppsprång och han tyckte det var jätteroligt och sprang på i snön (♥). Så kommer en traktor som såklart ska skrämma honom.. Han började tokbocka och jag for av.. Det tog tid att få fast han. Men satte mig ner och ropade på han, småvisslade som jag alltid gjorde för att få han nyfiken. Han kom fram till mig och blev en aning lungnare.
 
Sen kom den kalla perioden. Skrittade ca 2km med ledare efter vägen. Han var ju PIGG.. När kylan lugnade sig, började jag ta tag i ridningen lite mer, men då började han sticka med mig.. Och bara springa och brydde sig inte alls om ryttaren. Blev ju rädd då och skrek att jag inte ville ha den där dumma ponnyn.. Men när jag väl stod brevid honom i boxen, då grät jag och kramade om honom och sa att jag alldrig kommer skicka tillbaka honom, du är min bästis♥. 
 
Men såklart.. Tiden gick och vi fick inte ut något av ponnyn. De enda vi kunde göra var att skritta och trava med ledare, men jag gav flera försök och slutade alldrig, alldrig tro på honom. Sen kom beslutet från min pappa och Rebeccas mamma sida. Han MÅSTE tilbaka.. Jag var totalt förstörd, grät säker två veckor varje dag när jag gick där ifrån innan han skulle hem och räknade ner dagarna i huvudet. Sista dagarna var hemska var där från att jag slutat skolan vill säga senast tre till nio på kvällen. Jag struntade i att äta middag och umgås med familjen för att pyssla om min älskade, älskade, ÄLSKADE lilla ponny den sista tiden jag hade med honom. 
 
Sista dagen var hemsk.. Satt på han uppbunden i stallgången i en timme medans tårarna rann och jag kramade om honom, hårt. Ville alldrig släpa taget om honom, jag skulle ju alldrig få se han mer. Sista stunden i boxen med honom, stod jag bara där. Kollade på honom medans han stod och åt.. Gav han de sista morötterna och hans favorit blåbärsgodisar som var formade som hjärtan. Radade upp dom fint i hans krubba och lät han sedan äta dom. Trårarna sprutade... Kunde inget annat än bryta i hop.. Det allra sista jag sa till han det var. "Jag ska alldrig sluta bry mig om dig, vart du sen än är. Jag kommer att veta, du är bäst, min bästis♥".
Det var hemskt när jag gick därifrån.. Och det blev inte bättre av att åka förbi hans stall med skolbussen dagen därpå och veta att där står min finputtsade älskade lilla ponny och ska snart hem och jag kommer ALLDRIG få se honom mer. Grät hela skoldagen, låste in mig på toan, helgen.. Även om det kom en ny ponny och jag var glad för det. Jag GRÄT mig ändå till söms flera veckort efter.. Och bröt i hop när jag såg bilder på honom. Han betydde verkligen allt för mig.
 
Sen såg jag en bild på 'pixbox' som alla var inne på, på MITT ÄLSKADE HJÄRTA, PLUTO. Ridskolan (BRK) skulle ha honom. Jag grät, grät, grät.. Bönade och bad att jag fick byta tillbaka dit från där vart jag red då... Kunde göra vad som helst för att få rida på honom. Åkte dit till honom i hagen på sommaren. Allt jag kunde var att titta på honom.. Ville gå in i hagen och pussa och krama honom.. Men nepp, ajjabajja för att gå in i ridskolans hagar.. Samma dag bröt jag i hop flera gånger... Hade beslutångest.. Mådde inte bra alls av det. Tänk att ett djur kan betyda så mycket för en... 
 
Tiden fortsatte frammåt, jag red på en helt annan klubb. Följde med Rebecca ett antal gånger och pussade på han i boxen ända tills dom for där ifrån. Tårögd var jag allt. Men fortsatte kämpa på utan honom med mig. 
 
Ett år senare började jag rida på BRK igen. Kom igång välldigt fort på klubben, blev stallvärdinna och skaffade fadderponny och såklart fick jag bli fadder på mitt lilla hjärta. Tror nästan jag brydde mig om han överdrivet mycket.. Men jag älskade honom, han hade varit min. Det är så svårt att bara vända på allt.
Men märkte allt eftersom att han visste vem jag var, att han trivdes i hop med mig, att han fortfarande var min bästis. Följde efter mig, litade på mig. Det enda ordet jag hittar är tillit.
 
Började rida han lite smått då och då. Men jag var mer rutinerad då och såklart var det betydligt lättare att klara av en 6åring som han var förra året. Fick inte rida han så ofta, tyvär.. Min ridlärare tyckte jag skulle testa lite andra ponnyer. Men den ponnyn jag fortfarande stod vid varenda gång jag var där och putsade, pussade och skämde bort så var det alltid Pluto. 
 
Startade vår första miniklubb i dressyr, fick rosett. Och jag var jätteglad och stolt över min Pluto! 
 
På lektionerna fick jag rida med han lite över bommar oså men inge mer då han var outbildad vill säga helt grön i hoppningen förra hösten. 
 
Under våren nu i år fick jag börja rida han mer och mer, och det blev även mer hinder indragna då han hade blivit hoppad lite mer. Startade också en till dressyr som jag var mer nöjd över! Och startade en LC:1 i programridning. Kommer i håg känslan efteråt, han hade varit så fiin! 
 
Så red vi till bränslapaddocken med ridgruppen, allt satt helt perfekt! Hoppade bankar och vattengravar.
 
Så var det dags för ridlägret det var hur skojigt som helt och då fick jag & Pluto äntligen börja hoppa mycket mer hinder! Första dagen var KAOS... Andra dagen, gick klockrent, samma med resten av dagarna.. Från att på fem dagar gå från en första dag med avramling, inte hänga med och tappa han helt... Ponnyn lärde sig så mycket och utvecklades och blev hur fin som helst under ridlägret.. Även jag. Vi hoppade en oxer på 75, samma med räcke. Alltså kan ni förstå känslan jag hade efteråt?.. Vi hittade varann så bra, jag kände verkligen att nu är vi ett team i hop. Men det hemska var.. Jag hade fått höra att han hade fått ett bud, någon ville verkligen ha den här ponnyn! Men vem? Alla dessa tankar och funderingar fick jag gå med halva sommaren. När jag red han till betet, var det sista gången jag sa hejdå..? Jag kunde inte annat än gråta när jag red han sista dagen.. Jag visste inte om det var sista gången. Några veckor senare fick jag frågor om han var på prov osv.. Jag hade ingen aning, visste inte vad jag skulle tro eller vem jag skulle fråga. För ingen jag frågade hade något riktigt svar.
 
Så kom dagen jag fick ett samtal.. Jag blev så glad så jag nästan grät av lycka! Det var dom som hade budat på honom och just jag hade turen att känna hon! Jag skulle vara medryttare och hjälpa Pluto och Hanna. Så glad jag blev, och jag såg verkligen fram emot att hjälpa dom två som verkligen passar så bra i hop! Måste tacka er så mycket för att ni ville ha mig som medryttare, och hur glad jag blev, ni är guld värda! ♥
 
Den finaste ponnyn som finns, ♥.
 
Nu har jag och Pluto i hop debuterat våran första hopptävling, och det var även hans första.
 
 
Är dom inte bara för söta i hop, ♥.
 
/eveline

KOMMENTARER


Namn:
Kom ihåg mig

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: