Jag är väldigt blyg. Jag har alltid varit det tror jag, men det är först nu det börjar försvinna. Jag tror det är för att jag har insett att jag faktiskt kan bjuda på mig själv, att det faktiskt finns människor som tycker om mig. Ja, knasigt att jag inte har fattat det innan men ibland blir det bara så. Jag är verkligen glad att jag äntligen börjar kunna tro mig själv. 

 

Rubriken på detta inlägget är så sann. tror inte att det bara är jag som brukar känna såhär. Att man har så mycket att säga men att man inte vågar för att man är rädd för att skämma ut sig. Kommer dom skratta åt mig? Jag kanske har fel.. osvosv. Jag känner så hela tiden. Speciellt i skolan, mest för att det faktiskt har hänt där, flera gånger. Hur ska man då våga? Och att prata i skolan är en stor del till betygen. Det har jag fattat nu, seden ett tag tillbaka, och pratar nu mer. Och man märker en stor skillnad!

 

 

Jag har verkligen förändrats sedan jag började nian. Innan var jag tyst, lättirriterad och jag trivdes inte. Men då insåg jag att jag var tvungen att byta inställning. Tänker jag att det är synd om mig och att alla vill mig illa så kommer jag inte långt i livet. För alla vill mig inte illa, man ska inte tänka på det sättet. Sen jag har börjat tänka positivt och ändrat på min inställning så har allt blivigt så mycket enklare och bättre, och mina lärare har också märkt det. Och när du då får bevis på att det är uppskattat och att du också mår bättra av det så är det bara att fortsätta. Det har hjälp mig och det är jag stolt över. Att jag ändrade min inställning till allt. 

 

Detta blev ett väldigt rörigt inlägg, men jag vill bara säga att du inte ska hålla käften, för du har väldigt kloka ord att säga, det är jag säker på. bry dig inte om de andra, även om det är svårt. Lycka till vänner <3

/emilia